Dag 3 och 4

Vaknade till kookaburrans halvgalna skratt och magpiens gurglande sång. Stålande sol, klarblå himmel och en drös bitande insäkter i olika storlekar. Barnens ben börjar bli duktigt sönderbitna, precis som de ska vara när det är sommar. Maken hade tänkt sig en liten fisketur men eftersom han glömde ta bilnycklarna ur tältet innan han fällde ihop det fick han lägga tiden på att gräva fram nycklarna istället för att fiska.

Bestämde oss för att köra ner till stranden en liten stund, en liten smal grusväg ledde genom bushen ner till den mest fantastiska stand; till en liten del av 90 Mile Beach. Havet dånar och barnen upptäckte hur salt vattnet är i den här delen av världen. Vatten mamma!!!!!

Vidare till Lakes Entrence för att äta den mest fantastiska fish n' chips världen skådat. Så otroligt gott. Barnen var inte färdigbadade så ett dopp till blev det. Denna gång på en del av 90 Mile Beach som har livräddare, med tanke på underströmmarna är det inte helt fel att någon finns på plats.

Efter stranden har det nu blivit dags för en runda i de australiensiska alperna, Great Dividing Range. En och en halv timma från kusten ligger den pyttelilla dalen Timbarra, 45 minuter från närmsta samhälle (Buchan) på vindlande bergsvägar, stup på ena sidan vägen och branter på andra sidan. Lite då och då finns det något slags vägräcke som inte skulle stoppa ens en liten Nissan Micra. Maken underhöll med historier om diverse vägolyckor; Här körde min styvfar av vägen. Här somnade han och rullade bilen. Här gav vägen vika och bilen tumlade ner, inget kvar av bilen men min styvfar klarade sig bra.

Precis innan vi kom fram fick vi syn på en flock kängurur. Har också sett en drös rosellor (ödgrön papegoja) vita cockatoos (högljudda), kookaburras, en goanna (ödla), en possum och tre döda wombats. Målsättningen är nu att se en levande dito.

Inte så vilda men ack så söta

Makens barndomshem ligger längst inne i dalen, ett gammalt hus som blivit lappat och lagat, utbyggt lite här och lite där. Dricksvattnet hämtas från Timbarra River eller från regnvattnen som fallit och samlats upp i stora tankar. Elen kommer via solenergi, och för de där kalla vinterdagarna när solen försvinner vid 2-tiden (och då blir det snorkallt här uppe, jag har upplevt nätter med 11 lager filtar, täcken, strumpor och pyjamas) används generatorn som står bakom huset och för ett jädra oväsen. Maten lagas på en matspis och posten hämtas i den "närliggande" byn en gång i veckan. Ett helt annat liv än vad vi lever.

När mörkret lagt sig åkte maken, barnen och barndomsvännen Travis ut för att jaga, Spotlighing kallas det och är ett vanligt sätt att jaga på i de här trakterna. Jag satt ute i trädgården och njöt av den mest fantastiska stjärnhimmeln någonsin. Vintergatan syns tydligt och den enda stjärnbild som inte syns i norra hemisfären, Southern Cross, var svår att se eftersom alla stjärnor syntes så klart.

Idag har vi lullat precis hela dagen, barnen har målat med grandmas akvarellfärger, blivit varnade för bitande myror, sett en kookaburra, matat hundar, katter och höns. Zoë berättade att det nedlagts en styck känguru och en samba (hjort) under jakten igårkväll. Hon och Henry gav bort köttet till grannes hundvalpar.

Framåt eftermiddagen kändes röklukt och dalen blev disig. Efter lite oro visade det sig att det var brandrök från Tasmanien som kommit hit. Svärmor berättade att hon inte haft en chans att brandsäkra gården, detta skulle bland annat innebära att om hon blir evakuerad härifrån får hon inte ta hand om boskapen och fåren. De lämnas till sitt öde.

Grandma och Henry läser

Uncle Steven